Vad händer när människor som arbetar i offentlig verksamhet ser problem – men inte upplever att de kan eller bör säga ifrån? I rapporten Tyst stat har Fackförbundet ST undersökt tystnadskultur bland sina medlemmar. Resultaten väcker frågor som sträcker sig långt bortom den enskilda arbetsplatsen.

Över 22 000 medlemmar i Fackförbundet ST har svarat på förbundets arbetsmiljöundersökning 2026. 29 procent uppger att det förekommer någon form av tystnadskultur på arbetsplatsen.

Men det är inte den enda siffran som sticker ut.

46 procent uppger att de undviker att framföra kritik av rädsla för negativa konsekvenser. 45 procent svarar att de själva eller någon de känner har blivit negativt behandlad efter att ha framfört kritik.

ST slutsats är att tystnadskultur i statlig verksamhet inte enbart bör betraktas som en arbetsmiljöfråga. Förbundet lyfter även möjliga konsekvenser för verksamheternas kvalitet, rättssäkerhet och i förlängningen förtroendet för staten.

Tystnad handlar inte alltid om att vara rädd

Precis som i Arbetsmiljöverkets nya forskning framträder flera olika former av tystnad.

ST identifierar bland annat rädsla för repressalier, att medarbetare avstår från att slå larm om allvarliga brister, självcensur i politiskt eller värderingsmässigt känsliga frågor – men också uppgivenhet.

17 procent uppger inte uttryckligen att det finns en tystnadskultur på arbetsplatsen, men svarar samtidigt att det känns meningslöst att framföra kritik eftersom ledningen ändå inte lyssnar.

Det är en form av tystnad som kan vara svår att upptäcka.

Ingen behöver ha sagt ”du får inte prata om det här”. Medarbetaren har istället lärt sig att det inte är någon idé.

När hög arbetsbelastning och tystnad möts

Rapporten visar också ett tydligt samband mellan upplevd arbetsbelastning och tystnadskultur bland de svarande.

Bland medlemmar som uppger en mycket hög arbetsbelastning svarar nästan hälften att det förekommer tystnadskultur. I samma grupp uppger sex av tio att ledningen inte lyssnar på deras synpunkter.

Det betyder inte i sig att hög arbetsbelastning orsakar tystnadskultur. Men resultaten väcker en viktig fråga:

Vad händer med utrymmet för dialog när organisationen redan går på högvarv?

När tiden inte räcker till är det lätt att prioritera det akuta. Reflektion, återkoppling och svåra samtal får vänta.

Men det kan vara just då organisationen behöver dem som mest.

Det räcker inte med en visselblåsarfunktion

Formella system för att rapportera missförhållanden fyller en viktig funktion. Men ST lyfter samtidigt att visselblåsarsystem inte kan ersätta en kultur där människor känner att de kan lyfta problem i vardagen.

Det är en viktig distinktion.

En organisation bör inte behöva vänta tills ett problem är så allvarligt att någon känner behov av att använda en formell rapporteringskanal.

Det behöver också finnas utrymme för den vardagliga rösten:

Det här fungerar inte.

Jag tror att vi missar något.

Det här beslutet får konsekvenser som vi behöver prata om.

Jag håller inte med.

Det är där psykologisk trygghet blir konkret.

Från rätten att tala till upplevelsen att bli lyssnad på

ST lyfter att offentligt anställda har starka rättsliga skydd för bland annat yttrandefrihet och meddelarfrihet. Samtidigt visar deras medlemsundersökning att formella rättigheter inte automatiskt innebär att människor upplever det som enkelt att framföra kritik i praktiken.

För ledare blir därför frågan större än om medarbetarna får säga vad de tycker.

Upplever de att det är tryggt och meningsfullt att göra det?

Och kanske ännu viktigare: Vad händer efteråt?

För en kultur där människor vågar tala byggs inte bara genom att bjuda in till synpunkter. Den byggs genom hur organisationen reagerar när synpunkterna faktiskt kommer.

Fyra frågor att ta med till nästa möte

  • När någon framför kritik hos oss – blir vår första reaktion nyfikenhet eller försvar?
  • Vet våra medarbetare vad som händer med frågor och problem som de lyfter?
  • Finns det frågor som är formellt tillåtna att diskutera, men som i praktiken upplevs som obekväma?
  • När hörde vi senast något från våra medarbetare som vi verkligen inte ville höra?

För en organisation där ingen säger emot kan vara en organisation där allt fungerar fantastiskt.

Men det kan också vara en organisation där människor har slutat försöka.

Källa

Artikeln bygger på Fackförbundet ST arbetsmiljöundersökning 2026, Tyst stat – När arbetsmiljöproblem blir en demokratisk risk, baserad på svar från över 22 000 av förbundets medlemmar.

Rapporten behandlar bland annat tystnadskultur, arbetsbelastning, rädsla för negativa konsekvenser, uppgivenhet och förutsättningarna för att framföra kritik inom statlig verksamhet.